Jag springer in på skolans toalett med en stor klump i magen. Allt klotter, det smutsiga
golvet, den krossade spegeln och den äckliga stanken får mej att vilja spy. Jag klarar inte av mer! Nu är jag 13 år och mitt liv har ingen mening. Så länge jag kan minnas har jag känt mej ensam, osynlig och ful. Jag kollar länge i den krossade spegeln och funderar på hur jag ser ut. Jag drar upp luggen och kollar på alla mina ärr i pannan.

     Jag torkar mina tårar och smyger försiktigt
ut från toaletten. Det är som vanligt mängder med elever i den långa korridoren
som leder till den hemska matsalen. Fiskpinnarna smakar som all annan mat i
skolan, det är lika vidrigt och slafsigt som vanligt.  Jag kollar mej runt i matsalen, sen går jag och sätter mej i ett hörn så som jag brukar sitta i dag efter dag.  Jag tvingar i mej maten eftersom jag inte vet om jag får något när jag kommer hem. Så fort jag ätit upp skyndar jag mej där ifrån.

          Jag knuffas fram i korridoren, det känns
som ingen ser mej. Jag tvingas hela tiden skynda mej undan så att ingen går in i mej. I klassrummet är det som det brukar, stökigt, högljutt, varmt och bara av hälften av klassen är närvarande.

          Jag sätter mej längst fram, helt själv. Ingen annan vill sitta bredvid mej. Tystnad uppstår i klassrummet när den gnisslande dörren rycks upp. Mina tankar virvlar runt i mitt huvud. Vad kommer hända idag?

          Han stiger sakta in i salen och sveper blicken över alla i klassrummet, alla utom mej. Han för ner handen i sin högra ficka på sina slitna gamla jeans och gräver efter en krita. Ännu en gång sveper han blicken över klassrummet. Han vänder sej om och skriver så hårt på tavlan att ett högt gnisslande ljud från kritan skär in i mitt huvud.

           Jag tror att detta kommer bli yttligare
en hemsk kemilektion. Man vet aldrig vad kemiläraren han kan hitta på. Förra veckan fick han lilla oskyldiga Lisa att gråta. Jag vet inte varför hon grät eftersom han tog med henne in i skrubben längre ner i korridoren. 

           På tavlan står det ”LÄXFÖRHÖR”. Ett svagt viskande ljud börjar gå i klassrummet, ingen verkar veta att vi hade läxa. Jag är inte säker på om han berättat det. Jag har iallafall läst det vi gick igenom förra lektionen.  

-  Hur många neutroner och protoner finns det i helium?

Jag räckerupp handen men han låtsas att inte se det, jag stäcker mej extra högt för att
få svara på frågan. Han höjer rösten och skriker:

-  Anna, har du inte läst läxan?

Hon sänker blicken ner mot golvet. Kan hon inte detta? Det är ju otroligt enkelt, han gick ju igenom detta med oss på förra lektionen.

-  Är det någon som över huvud taget har läst läxan?

Ingen vågar svara. Åter igen räcker jag upp handen, men förståss ser han det inte.  

          Varför ser han inte mej?
Jag vill visa allt jag kan, men jag får aldrig chansen. Det enda jag får är ärr, jag har ärr både i min panna och djupt in i hjärtat. Ärren blir djupare och djupare för varje dag och dom kommer alltid finnas kvar.  Jag går runt med en klump i magen hela dagarna.  Kommer klumpen någonsin försvinna eller får jag leva med den hela livet?

          Lektionen slutar och alla går snabbt ut ur klassrummet. Jag skyndar mej att skriva klart mina anteckningar. När jag kollar upp ser jag att alla är redan ute ur klassrummet,
även kemiläraren.  Jag plockar ihop mina böcker och går till dörren, jag trycker ner det kalla handtaget och känner att dörren är låst. Jag trycker extra hårt på handtaget och knuffar allt jag har på den stora gråa dörren.  Jag knyter mina händer och börjar slå och banka på dörren, jag börjar till och med att sparka på den. Trots alla mina hårda slag verkar ingen höra mej, tårarna börjar sakta rinna ner för mina kinder. Jag förstår nu att jag kommer behöva stanna här i detta lilla, kalla och gamla klassrummet hela natten. Ännu en gång känner jag mej osynlig och ensam.  Varför lever jag? Jag kan lika väl dö, ingen ser mej och ingen kommer att sakna mej. Mitt liv verkar inte ha någon mening alls.  Min
pappa bryr sej inte ens om mej, jag förstår att mamma stack. Nu kommer jag få sitta här hela natten i skolan, helt ensam. Jag får tillbringa natten här med
alla minnen och allt ont min pappa gjort mej.   Jag kommer aldrig glömma den gången han
smällde till mej med sitt skärp i min panna, dom ärren har jag resten av mitt
liv.  Min pappa kommer förståss inte sakna mej. Jag vill så gärna visa att jag är duktig för honom, jag vill få beröm och känna att han ser mej. Varför låste läraren in mej som efter
skoldagens slut jag kallar pappa?

          Vad jag önskar att min mamma skulle komma tillbaka och hämta mej.

Nåå vad tycker ni om min novell? Är det något jag kan förbättra?  Släng gärna en kommentar och ge mej tips, lämnar in den i slutet av dagen  (Texten blev lite konstig när jag koprierade den men tror jag rättade till det mesta)  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gick in på denna bloggen och bara kollade läget.. Såg att det fortfarande var många som besökt här, men jag kommer alltså inte skriva något mera här. Håller mej till den nya, http://josefinaidermo.myshowroom.se/wp-admin/?c=1 Tyck gärna till om min ...

Här är den!   http://josefinaidermo.myshowroom.se/ Hoppas ni gillar den! Är inte så mycket att läsa på den nu, men jag jobbar på det! ...

Nu har jag ägnat mycket med tid åt min nya blogg. Planen är att den ska vara klar ikväll, hoppas alla kommer bli nöjda över den! Att jag gör ny blogg är endast för jag tycker bloggplatsen börjar bli rätt tråkig... Såå nu ska jag blogga på myshowroo...

Jag är helt slut i kroppen, mår sådär...tillbringar kvällen i sängen! Snabbt om dagen: Hade med Wilma till skolan idag. Vi hade friluftsdag och eftersom jag inte fick åka till vattenpalatset valde jag då hund. På morgonen badade, fönade och klipp...

Ny mössa för mej är ett måste! Behöver verkligen en snygg stallmössa att ha i stallet/till skolan. Lutar åt en sånhär.     Nya ridsockar ett också ett stort MÅSTE! Har typ inga hela stövelsockar.   Det allra största måstet jag har är väl e...